Sten i fasader

Sten som byggnadsmaterial

Det finns ingen lättbearbetad sten i Stockholms omgivningar – därför har husen ända sedan medeltiden huvudsakligen byggts i tegel. I källarväggar, hussocklar och murkärnor har man använt fältsten och i vissa fall roslagssandsten. Kalksten från Gotland och Öland samt marmor påträffas sporadiskt i kyrkans och kungamaktens byggnader från medeltid och 1500-tal.

Under stormaktstiden, från 1600-talets förra hälft, ökade användningen av gotländsk sand- och kalksten liksom av öländsk kalksten. Råhuggen sten transporterades sjövägen till Stockholm för vidare bearbetning. Stenen nyttjades inomhus i trappor och eldstäder och utomhus i bland annat delar av bottenvåningarnas fasadpartier, som portaler och skoningar i körportar. 

Under 1700-talet användes dekorationshuggen sten främst i portaler. Under sent 1700-tal och en stor del av 1800-talet nyttjades mest enkelt profilhuggen sten som hörnförstärkningar och skoningar i portaler och körportar. Fortfarande var det främst sand- och kalksten från Gotland och Öland samt Roslagssandsten som användes.

Mot slutet av 1800-talet utvecklades Stockholm till en modern storstad. Under 1880-talet byggdes fler bostadshus än någonsin tidigare. Den nya bebyggelsen expanderade allt längre ut över de tidigare utmarkerna. Att den enorma efterfrågan på byggnadsmaterial kunde täckas berodde till stora delar på industrialismens genombrott och järnvägsnätets utbyggnad efter 1860-talet. Stora mängder sten fraktades till Stockholm direkt från stenbrott i bland annat Sörmland, Närke, Väster- och Östergötland, ja även från Skåne och Dalarna. Vid sekelskiftet 1900 var efterfrågan på vissa typer av fasadsten så stor att även sämre kvalitet levererades till Stockholm – och användes.

Under 1800-talets andra hälft gjorde svenska arkitekter fler studieresor till utlandet och inspirerades av byggnader med äkta sten i fasaderna. ”Stenromantiken” slog igenom med retrostilar som nyrenässans och barock.

Den hårda graniten medför ett starkt stiliserat formspråk, som i den här portalen på Odengatan 19.Den hårda graniten medför ett starkt stiliserat formspråk, som i den här portalen på Odengatan 19. Huset byggdes 1913, originalporten är bevarad.

Under decennierna kring sekelskiftet 1900 var stenmaterialet ofta rikt skulpterat med dekorativa former för att från 1920-talet ges allt enklare utformning och ibland ersättas av gjuten konststen.

Apor gjutna av konststen i fasad från mitten av 1900-talet. Apor gjutna av konststen i fasad från mitten av 1900-talet.

Vanliga typer av sten

  • Roslagssandsten i olika röda nyanser togs vanligtvis inte ur stenbrott utan var ”blocktransporterad” av inlandsisen till bland annat östra Uppland. Stenen är grovkornig och relativt hård varför den ofta sedan 1600-talet använts i hussocklar och som skoningar i till exempel körportar. Rödsandsten från stenbrott i Dalarna och Gästrikland har samma karaktär och användningsområden.
  • Annan sandsten, finkornigare och mer lättarbetad för skulpturala byggnadsdetaljer, är exempelvis grå sandsten från Gotland och röd sandsten från Öved i Skåne.
  • Kalksten från stenbrott på fastlandet var, tack vare järnvägens utbyggnad., vanligast i Stockholm under 1800- och 1900-talet. Den hämtades främst från Väster- och Östergötland samt Närke. Stenen användes i portaler och listverk och ibland i hela bottenvåningar.
  • Marmor från Östergötland, Sörmland och Närke användes ofta i till exempel portaler vid sekelskiftet 1900. Ytan kan vara råkopp, slipad och polerad eller bearbetad med olika mejslar. Släta marmorskivor har använts som fasadbeklädnad.
  • Granit som är hård och svårbearbetad. Nya tekniska hjälpmedel som ramsågar och tryckluftsaggregat underlättade arbetet. Tuktad granit användes i större utsträckning från 1800-talets mitt och långt in i 1900-talet. Den finns främst i socklar men även som skoningar i portaler, med förenklad dekor.

Huggteknik och ytbehandling

Stenblocken bearbetas idag maskinellt. I äldre tider var det ett hårt hantverk där stenhuggaren med olika verktyg drev stenblocken från grova till finare former. Avtryck i stenytan visar om de huggits med tand-, bred- eller spetsmejslar, som lämnar karaktäristiska spår, liksom krysshammaren. Järnmejslarna bearbetades med handsläggor eller träklubbor. Lågerhuggning ger till exempel en ”randig” yta med försänkta parallella täta spår. Med det sena 1800-talets stenromantik lämnades sand- och kalksten vanligen obehandlad. Under tidigare epoker, alltifrån 1600-talet, finns belägg på att de inoljades och därefter målades med oljefärg. Slipad kalksten och marmor kan också ha blivit vaxad och polerad.

Stenimiterande material

Redan under sent 1600-tal förekom dekor av konstmassa i fasaderna. Under 1700-, men framförallt det sena 1800-talet, kunde fönsteromfattningar, taklistkonsoler och listverk gjutas i gips. Avsikten var att imitera stenornament och de målades i enhetlig fasadfärg, eller i grått som stendetaljer. Under sent 1800- tal och senare användes portlandcement eller liknande material på motsvarande sätt.

Faktablad om sten i fasader

  • Öppetider

    Stadsmuseets byggnad är stängd för ombyggnad. Vi öppnar igen 1 november 2018.

    Läs om ombyggnaden av Stadsmuseet hos fastighetskontoret

  • Stadsmuseet på vift 2015–2017

    Under stängningen flyttar vi ut vår verksamhet på stan!

    Stadsmuseet dyker upp på andra museer, Faktarummet flyttar in hos Stadsarkivet och vi har vårt största stadsvandringsprogram någonsin!

    Se vad som händer i kalendariet

  • Kontakt

    Telefon: 08-508 316 20

    stadsmuseet@stockholm.se

    Telefon till stadens växel
    08-508 316 00 (kontorstid)

    Postadress
    Stadsmuseet
    Box 15025
    104 65 Stockholm

    Fler kontaktuppgifter
    Leveransadresser, Faktarummet, chefer, byggnadsärenden, frågor om bokningar och konferenser.

    Nyhetsbrev
    Håll dig uppdaterad om vad som händer på museet. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

    Följ Stadsmuseet
    Facebook
    Twitter
    Instagram
    Youtube