Historik: fasader

Fasadens material, färgtyp, kulör och detaljer är en avgörande del av byggnadens arkitektoniska uttryck. Varje tidsepok har sin speciella arkitekturstil och sin särskilda färgskala.

1880-tal 

Fasaderna fick en rik dekor av rustik i bottenvåningen, listverk, kraftiga fönsteromfattningar, dekorativa ornament och ibland friskulptur. Oftast är hela fasaden utförd i puts, ibland med inslag av sten, gips, gjutjärn eller zink. Allt avfärgades i en och samma kulör och skuggspelet i den skulpterade fasaden gav variation. Kalkputsen utfördes slät med skarpa profiler och avfärgades med kalkfärg, kalkmjölk pigmenterad med jordpigment eller ibland oxider. Gipsdetaljer målades med linoljefärg i samma kulör som kalkfärgen. Kulörerna var stenimiterande vanligen i olika gula nyanser men också grått i olika schatteringar förekom. Sockelvåningen hade ibland en avvikande kulör. Helt oljemålade kalkputsfasader förekom särskilt där en stor del av de dekorativa elementen var av annat material än puts.

En rikt dekorerad putsfasad från 1880-talet som senast avfärgades med kalkfärg 1993. Ragvaldsgatan Södermalm. En rikt dekorerad putsfasad från 1880-talet som senast avfärgades med kalkfärg 1993.

Detaljer som portaler, profilerat listverk och ornerade fönsteromfattningar var från 1800-talets mitt och in i 1870- och 80-talen i stor utsträckning gjorda i puts och gips. De målades för att imitera sten och kontrasterade med sitt skuggspel mot de vanligtvis slätputsade murytorna.

1890-tal

På 1890-talet propagerades för äkta stenmaterial och tegel. Hade man inte råd med de äkta materialen efterliknades de i putsen i färgsättning och med imiterade fogar. De kalkputsade ytorna var slätputsade eller spritputsade och kulörerna så lika stenen som möjligt i ljust gult, grårosa eller brunrött. Mångfärgade dekorationsmålade putsytor kunde förekomma under 1880- och 90-talen i slätputsade fält över fönstren.

Mot slutet av 1880-talet blev historiserande fasader moderna, med bland annat oputsade röda tegelytor och dekorativa ankarslutar. Liksom under 1880-talet gjordes port- och fönsteromfattningar och listverk ofta i puts och gips, men även i konststen (portlandcement). En ny tegelsort, förbländerteglet, blev relativt vanlig. Det är ett litet håltegel avsett som fasadbeklädnad. Karaktäristiskt är att ”perfekta” koppstenar uppfattas i alla tegelskift, men endast ett fåtal är långa tegel som är förbandsmurade med innanförliggande murkärnor. Teglen är små, hårt och jämnt brända och fogarna kunde minimeras. ”Stenromantiken” omkring 1890 innebar att det äkta stenmaterialet skulle synas. Ofta murades hela bottenvåningar med kvadersten i en eller flera stensorter: slät- eller lågerhuggna, krysshamrade eller med råkoppytor.

Strandvägen 17 från 1896 är ett stenhus i ordets rätta bemärkelse, drygt fem våningar högt. Kvartsitisk sandsten ses i den höga bottenvåningen ovanför granitsockeln och kinnekullesandsten i fönsteromfattningar och listverk, liksom i de övre våningarna.Strandvägen 17 från 1896 är ett stenhus i ordets rätta bemärkelse, drygt fem våningar högt. Kvartsitisk sandsten ses i den höga bottenvåningen ovanför granitsockeln och kinnekullesandsten i fönsteromfattningar och listverk, liksom i de övre våningarna.

Många hus har stenkvadrar i hela gatufasaderna. Otaliga hus domineras av roslagssandstenen medan profilerade listverk, fönsteromfattningar och portaler huggits i olika kalkstenssorter. Variationsrikedomen var stor, såväl vad gäller kombination av stenfärger som arkitektur detaljernas formspråk. I påkostade hus från 1880- och 90-talet förekom stenkorsfönster, med mitt- och tvärposter i profilhuggen kalksten.

1900–1910

Jugendarkitekturen strävade efter att frigöra sig från historiska stilar. Fasaden gjordes slät med buktande burspråk. Skulpterade ornament eller ristningar i putsen och ibland kakel, glas och tegel dekorerade fasaden. Sockel våningen var ofta av natursten och murytan däröver putsades och avfärgades i en enda ljus kulör.

Götgatan 7, Södermalm byggdes 1908. Fasaden renoverades med kalkputs och kalkfärg till ursprunglig kulör 1988.Götgatan 7, Södermalm byggdes 1908. Fasaden renoverades med kalkputs och kalkfärg till ursprunglig kulör 1988.

Vid sekelskiftet 1900 var det portalerna som fick rikast stendekor. Förebilderna hämtades från stormaktstidens och barockens formvärld. Något år in på 1900-talet präglas arkitekturen och den dekorativa fasadstenen av jugendtidens mjukare former som domineras av växtornamentik. Släthuggna stenkvadrar av sand- eller kalksten täcker ofta bottenvåningarnas väggytor. Plastisk stendekor finns i portaler, ibland samkomponerad med dekor över fönster, kan även ses i konsolliknande underbyggnader till tidstypiska burspråk, hörntorn eller i gavelrösten. Ovanvåningarnas murytor var vanligen slätputsade och kunde ibland få accenter i form av gul- eller grönglaserade kakelplattor i fönsterbröstningar eller glaserade tegelstenar vid taklisterna.

1910-tal

Idealet var den bara tegelmuren som ibland slammades tunt. De fasader som putsades utfördes vanligen med kalkputs men terrasitputs, en genomfärgad kalkcementputs med inslag av glimmer började förekomma. Putsytan blev grövre och kulörerna kraftigare. På putsade hus var färgsättning med gulbeige fasad och grått listverk vanligt.

Från nationalromantikens genombrott på 1910-talet finns många exempel på välmurade tegelfasader med stramt skulpterad granit som accenter vid bland annat ytterportar och i anslutning till burspråk eller balkonger. En viktig inspirationskälla under såväl 1910-, 20- och 30-tal var Ragnar Östbergs välexponerade bygge av Stockholms stadshus (uppfört 1911–1923).

1920-tal 

Klassicismen var 1920-talets ideal och fasaderna blev strama och regelbundna med klassiska motiv. Fasadmaterialet var fortfarande kalkputs, ofta genomfärgad med grov struktur. Naturstenen ersattes vanligen av konststen. Listverk och detaljer fick en avvikande kulör. Färgskalan blev mättad och även grönt förekommer liksom enstaka blå exempel. Fortfarande användes den traditionella kalkfärgen.

I den intakta entrén till Skillinggränd 9, från 1928, användes granit och Ignabergskalksten. I den intakta entrén till Skillinggränd 9, från 1928, användes granit och Ignabergskalksten.

Mot slutet av 1920-talet och i övergången till funktionalismen minskades användningen av kraftigare dekorativt huggen fasadsten. Enstaka undantag finns, som fasadaccenter eller i anslutning till portaler, men främst nyttjas olika hårda bergarter som skoning kring entréerna. Stenpartierna är då vanligtvis helt plana eller enkelt rundade.

1930-tal

Funktionalismens enkelhet uteslöt rent dekorativa element. De funktionella detaljerna som balkonger och portar fick däremot en omsorgsfull utformning. Fasaderna putsades släta och avfärgades med kalkfärg, oftast i ljusa kulörer som grått och gult till nästan vitt. Undantagsvis förekommer grönt som fasadfärg och ibland mustigare rödgula toner.

1940- och 50-tal 

Krigsåren kring 1940 begränsade tillgången på material. Olika försök att utveckla nya material tog sin början. Byggande med annat än tegel medförde också behov av andra fasadmaterial. Vanligast var fortfarande kalkputsen. Färgskalan blev återigen kraftigare. På 1950-talet förekommer fasader med rutmönster eller diagonalmönster i olika kulörer och putsytor med tydlig struktur av rivbrädan.

LM-staden i Midsommarkransen från 1940 med enkla slätputsade fasader.LM-staden i Midsommarkransen från 1940 med enkla slätputsade fasader. 

Äldre fasader som renoverades vid ombyggnader under mellan- och efterkrigstiden påverkades många gånger av funktionalismens och nationalromantikens stilideal. Skador i det sena 1800-talets fasadsten kunde i vissa fall kraftigt förenklas eller helt tas bort i samband med att till exempel nya fönster insattes.

1960- och 70-tal

Under efterkrigstiden bedrev byggindustrin ett intensivt utvecklingsarbete. Byggherrar och arkitekter ville gå från hantverk till industriell massproduktion, bygga snabbare, billigare och med mindre arbetskraft. Man såg detta som ett sätt att både pressa ned hyrorna och skapa bättre boendemiljöer. Detta arbete ledde till att en hel rad nya fasadmaterial introducerades under 1960-talet. Det var till exempel betongelement, skivmaterial och lättmetallplåt.

Putsad och rutmönstrad fasad från 1950-talet vid Ormängstorget, Hässelby gård.Putsad och rutmönstrad fasad från 1950-talet vid Ormängstorget, Hässelby gård.

Men man fortsatte också att bygga på traditionellt sätt. Fasadtegel och puts förblev vanligare än betongelementfasader, skivmaterial och plåt. Även om många byggprojekt nu blev riktigt stora, framförallt i storstäderna, byggdes de flesta byggherrar bostäderna i grupper om tio hus eller färre. Det traditionella lamellhuset i två till fyra våningar förblev den vanligaste byggnadstypen.

Arkitekturen under rekordåren är mer varierad än vad man kan tro. Åtskilligt var mycket modernt, utan några referenser till klassisk arkitektur eller folkligt byggande. Byggnadernas volymer betonades, husen blev till ”lådor” med platta tak och släta fasader. Ofta utformade man mötet mellan byggnadsdelar och mellan mark och tak på ett skarpt och oväntat sätt, utan övergångar som lister eller foder. Genom att betona upprepningen av delar som fönster, balkonger och så vidare fick man mönstereffekter, som kunde förstärkas av horisontala eller vertikala band med korrugerad plåt eller skivmaterial.

Detta område i Vårberg har en ovanlig utformning med djupt indragna socklar som gör att husen verkar sväva en bit ovanför marken.1960–75 fortsatte det låga lamellhuset att vara den vanligaste hustypen. Detta område i Vårberg har en ovanlig utformning med djupt indragna socklar som gör att husen verkar sväva en bit ovanför marken.

En trend inom arkitekturen under 1960-talet var den så kallade brutalismen, en strömning där materialens egna uttryck, till exempel rå ofärgad betong, sågs som en estetisk poäng i sig, och där man gärna öppet redovisade konstruktioner och tekniska installationer. Denna arkitekturströmning fick aldrig samma genomslag i Sverige som utomlands, men enstaka exempel på starkt brutalistiskt influerad arkitektur finns även i Stockholmsområdet.

De flesta bostadshus fick dock fortfarande en lågmäld utformning med rötter i 1940- och 50-talets folkhemsarkitektur. Byggnaderna har sadeltak, burspråk, utanpåliggande balkonger och omsorgsfull detaljering kring entréer. Detta var kanske särskilt vanligt i Stockholm. I Stockholm dominerade även puts som fasadmaterial. I Göteborg gärna använde man i högre grad av nya fabrikstillverkade fasadmaterial och i Skåne var tegel, gärna rödbrunt och hårdbränt, vanligast.

Under periodens tidigare del präglas fasadernas kulörer av byggnadsmaterialens egna färger; tegelrött, putsgrått etc. Färgskalan var ganska begränsad, ljusa grå och gråvita färger var vanligast. Under 1960-talets lopp blev färgskalan ofta dovare, i mustigt grått eller brunt. I slutet av decenniet och under 1970-talet introducerades även kraftiga färger som mustigt rött eller rödbrunt eller till och med grönt, orange, gult och blått. Färgsättningarna kunde vara mycket medvetet och raffinerat utförda, utifrån platsens egna förutsättningar.

Den ofta ganska sparsmakade arkitekturen gjorde detaljerna desto viktigare för husens uttryck. De kunde vara takomfattningar, fönstrens fyllningar och bröstningar som gärna utformades i lite mer udda material. Dessa detaljer är viktiga att bevara. Dekorativt huggen fasadsten förekommer även sparsamt i bostadsbebyggelsen men finns i större utsträckning i kontorshus eller offentliga byggnader.

  • Öppetider

    Stadsmuseets byggnad är stängd för ombyggnad. Vi öppnar igen 1 september 2018.

    Läs om ombyggnaden av Stadsmuseet hos fastighetskontoret

  • Stadsmuseet på vift 2015–2017

    Under stängningen flyttar vi ut vår verksamhet på stan!

    Stadsmuseet dyker upp på andra museer, Faktarummet flyttar in hos Stadsarkivet och vi har vårt största stadsvandringsprogram någonsin!

    Se vad som händer i kalendariet

  • Kontakt

    Telefon: 08-508 316 20

    stadsmuseet@stockholm.se

    Telefon till stadens växel
    08-508 316 00 (kontorstid)

    Postadress
    Stadsmuseet
    Box 15025
    104 65 Stockholm

    Fler kontaktuppgifter
    Leveransadresser, Faktarummet, chefer, byggnadsärenden, frågor om bokningar och konferenser.

    Nyhetsbrev
    Håll dig uppdaterad om vad som händer på museet. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

    Följ Stadsmuseet
    Facebook
    Twitter
    Instagram
    Youtube