Material

Många trapphus i Stockholm har kvar sin ursprungliga färgsättning och karaktär. Vid underhåll och renovering är det bra att använda samma typ av material och metoder som då huset byggdes.

Måleri

Måleriet är det som i första hand ger trapphuset dess karaktär och också det som förändrats mest. Målning av såväl väggar som snickerier utfördes till och med 1930-talet med stor omsorg och hantverksskicklighet. Färgmaterialen var i huvudsak de traditionella: trä målades med linoljefärg, stuck i huvudsak med limfärg, putsade ytor med kalkfärg, limfärg eller oljefärg.

I mer praktfulla trapphus användes så kallad stucco lustro, en slags målningsbehandling som liknar marmor. I de enklare husen målades väggarna vanligen i två färger. Färgbrytning gjordes i bröstnings- eller i axelhöjd och kunde avslutas med en dekorativ bård, ofta med schabloner. Den nedre delen hade blank oljefärg och gick därför lätt att tvätta.

På 1930-talet blev det vanligare att ge hela väggarna en blank yta och en ljus kulör för att åstadkomma ett så ljust trapphus som möjligt. Under 1940-talet fick de målade ytorna en mer undanskymd ställning när man började använda sig av naturmaterial som trä, tegel eller marmor istället. I påkostade hus kunde väggarna kläs med stenskivor av marmor eller travertin. På 1950-talet blev glasmosaik ett populärt väggmaterial.

Så kallad flingfärg, karaktäristisk för måleri i trapphus från 1960- och 1970-talet. 

Måleri från 1960- och 1970-tal präglas av karaktäristiska målerimetoder som till exempel den typiska ”flingfärgen” i starka kulörer. Materialet var nu plastfärger av olika typer. Med funktionaliteten i centrum användes också i stor utsträckning andra material som var mer tålig mot smuts. Dekorationstegel, kakel och klinker i konstnärliga utformningar blev vanliga väggmaterial. Glasfiberväven slog också igenom som lämpligt material i trapphus. Väven förhindrar sprickor och skapar en grövre och mer tålig yta samtidigt som den utgjorde att utmärkt underlag att rolla på. Under 1960-och 1970-tal gjordes ofta samma målningsbehandling över såväl väggar, lister, skåp och andra detaljer.

Läs mer om måleri och väggytor i Stockholms trapphus genom tiderna

Stuck

Stuck och stuckatur är material och metoder som var kända redan under antiken. Tekniken blomstrade framförallt under 1800-talet med många exempel på fantastiska dekorationer i tak och på väggar.

Stucklister, takrosetter och övriga ornament tillverkades i stuckatörens verkstad och monterades av stuckatören på plats. Vissa detaljer och kompletteringar gjordes på plats. Större stuckatörfirmor tillhandahöll kataloger med standardlister, takrosetter, kapitäler med mera i olika stilar.

Det var även stuckatören som utförde stucco lustro på väggarna. Stucco lustro är en blank stenliknande yta som görs av kalkfärg blandad med tvål och som efterbehandlas med vax och varma järn. Liknande material är stucco marmor, också en marmorliknande stuck, men som framställs av gips, lim och färg som slipas med stenar. Stucco lustro användes fortfarande på 1940- och 1950-talet, då vanligtvis som enfärgade ytor från golv till tak, ofta i gröna eller beiga toner.

Snickerier

Påkostade entréer och trapphus från sent 1800-tal och början av 1900-talet präglas i hög grad av de rikt profilerade och som regel ådringsmålade snickerierna. Dörrarnas utformning med profiler, överstycken var även samkomponerad med resten av trapphusets utsmyckning. Även i enklare trapphus från denna tid finns profilerade lister och foder, dock i betydligt enklare utförande.

Från och med 1920-talet blir lister, dörr- och fönsterfoder i trapphusen enklare och profilerna färre även om snickerierna fortfarande är en genomtänkt del av formgivningen.

Golv

Golven i entréer och trapphus utfördes av tåliga och slitstarka material. Marmor och kalksten förekom ofta liksom cementmosaik och golv av keramiska plattor, så kallade tiles. Trappstegen utfördes vanligen av kalksten eller cementmosaik, i finare hus kunde även trappan vara av marmor. Golv och trappor var under 1930-talet exempelvis ofta av kolmårdsmarmor. Även under 1940- och 1950-talen var marmor från Kolmården ett av de vanligaste golvmaterialen i trapphus i Stockholm.

Stengolven lades ofta i mönster med friser runt kanterna. Det kunde till exempel vara röd och grå kalksten eller svart, vit och rödbrun marmor ofta lagd diagonalrutigt med enfärgad fris. Schackrutiga stengolv i olika färger var vanligt men det förekom även mer avancerade mönster med flera färger på stenmaterialet. Keramiska plattor, tiles, i mångfärgade mönster kunde importeras från England åtminstone från och med 1860-talet. De olika plattorna lades på samma sätt som görs idag, i cement eller kalkbruk.

Cementmosaik blev vanligt under 1890- talet och är fortfarande ett mycket använt golvmaterial. Cementmosaik framställs av krossad marmor och cement och finns i många olika varianter och färger. Cementmosaik kan antingen platsgjutas eller läggas som plattor. Ofta läggs en fris som följer rummets form eller andra dekorativa inslag. Slipad cementmosaik kallas terrazzo. Golven i trapphus från 1960- och 1970-tal är exempelvis vanligtvis av kalkstensplattor eller platsgjuten cementmosaik i gråa kulörer. Under 1940- och 1950-talen utformades cementmosaiken ofta med olika färger och former. Geometriska mönster blev vanligare under 1950-talet.

Armaturer

 

I de äldre husen fanns ursprungligen endast gasbelysning. Armaturen, ofta i form av en lykta, hängde i taket från en takrosett eller satt på vilplanens balusterdockor. Först på 1890-talet börjar elektrisk belysning installeras. Belysningen var sparsam och armaturerna enkla glödljusarmaturer med glasskärmar, ofta utformade som lyktor. När elektriciteten slog igenom gjordes ofta armaturerna om från gasbelysning till elektriska lampor.

Mosaikklädd vägg i entré från 1950-talet. Ursprungliga cirkelformare armaturer är infällda i väggen. Östermalm.

Armaturen är en mycket viktig del för helhetsupplevelsen av ett trapphus. Bevara därför ursprunglig armatur om den finns kvar. Kolla igenom hela trapphuset, kanske hänger det någon ursprunglig kvar högts upp i trapphuset.

Läs mer om tidstypiska armaturer i trapphus och entréer i inledningen.

Detaljer

Detaljer som dörrhandtag, brevinkast, ringklockor och dörrskyltar utformades också efter tidens stilideal. Dessa små detaljer är mycket karaktärsgivande. Före 1930-talet var mässing det dominerande materialet i alla beslag, antingen obehandlat eller förkromat. Läs mer om tidstypiska detaljer i trapphus i inledningen.

Fönsterglas

Fönstren i äldre trapphus var ofta rikt dekorerade och är viktiga för helheten. Före elektricitetens genombrott var dagsljuset den enda ljuskällan och det var viktigt att få in mycket ljus i både trapphus och i lägenheternas tamburer. Fönsterglasen kunde vara etsade, blästrade, slipade, blyinfattade, olikfärgade eller målade. De dekorativa glasen släppte in ett behagligt ljus i trapphuset samtidigt som de hindrade de boende i huset att se ner på innergården.

  • Öppetider

    Stadsmuseets byggnad är stängd för ombyggnad. Vi öppnar igen under 2018.

    Läs om ombyggnaden av Stadsmuseet hos fastighetskontoret

  • Stadsmuseet på vift 2015–2017

    Under stängningen flyttar vi ut vår verksamhet på stan!

    Stadsmuseet dyker upp på andra museer, Faktarummet flyttar in hos Stadsarkivet och vi har vårt största stadsvandringsprogram någonsin!

    Se vad som händer i kalendariet

  • Kontakt

    Telefon: 08-508 316 20

    stadsmuseet@stockholm.se

    Telefon till stadens växel
    08-508 316 00 (kontorstid)

    Postadress
    Stadsmuseet
    Box 15025
    104 65 Stockholm

    Fler kontaktuppgifter
    Leveransadresser, Faktarummet, chefer, byggnadsärenden, frågor om bokningar och konferenser.

    Nyhetsbrev
    Håll dig uppdaterad om vad som händer på museet. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

    Följ Stadsmuseet
    Facebook
    Twitter
    Instagram
    Youtube