Oktober 2015: saluhandlingar

Broschyrens framsida föreställande Östermalms saluhall, sent 1800-tal. Teckning av G. Broling.

En broschyr och ett kvitto berättar om tiden då torghandeln flyttade in i saluhallarna.

Månadens föremål är egentligen två. Det första är en broschyr från sent 1800-tal som framhåller fördelarna med att köpa och sälja varor i Östermalmshallen. Det andra är ett kvitto för betald torgavgift för försäljningsplats på Östermalmstorg. Båda speglar ett intressant skede i Stockholms historia, när försäljningen av livsmedel skulle bli modern och hygienisk och flytta in i saluhallarna i stället för att som tidigare ske på torgen.

Högre priser inomhus en myt?

Broschyren förespråkar alltså att köpa och sälja livsmedel i saluhallen i stället för på torgen. Den stora frågan i rubriken är ”Hållas priserna å lifsmedel högre i Östermalms saluhall än å de öppna salutorgen?”. Svaret är naturligtvis nej och texten fortsätter: ”Mången torde origtigt antaga, att så måste vara förhållandet, eftersom kostnaderna för alla de beqvämligheter och fördelar, som hallen erbjuder, naturligtvis skola i sista hand betalas af den köpande allmänheten. Härvid förbises dock, att äfven å torgen försäljarne äro underkastade dryga omkostnader”.

Torghandel vid Östermalmstorg 1902. foto: A. Blomberg

Torghandel vid Östermalmstorg år 1902. Foto: A. Blomberg

Hög hyra men allt ingick

Den årliga kostnaden för en plats i Östermalmshallen var enligt broschyren 500 kronor. I kostnaden ingick lagringsplats i källaren, elektriskt ljus, vakthållning, tillgång till varmt vatten och vattenspolning av golvet. Eftersom försäljarna slapp de kringkostnader som en torgplats medförde så blev det enligt broschyren i själva verket inte dyrare att hyra i saluhallen. Hyrde man en torgplats behövdes dragare som fraktade varorna till källare för förvaring över natten. Dessa skulle betalas, liksom källarhyran. Påsar och inslagspapper skulle också köpas i ett speciellt stånd på torget. Hur det förhöll sig med priserna och utgifterna i praktiken är svårt att uttala sig om. 500 kronor i årsavgift för en plats i saluhallen var troligen en oöverstiglig summa för många försäljare.

Hygien en fördel för hallen

Förutom det ekonomiska argumentet så framhålls i broschyren de hygieniska fördelarna med saluhallen. Varorna skyddas mot ”sol, regn, gatsmuts m.m.” och källarna är väl ventilerade och renhållna och avskilda från illaluktande och hälsovådliga ämnen. I broschyren finns också en förteckning över Östermalmshallens hyresgäster. De är uppdelade under ”Grönsaker, Bröd, mjöl och gryn, Viktualier, Kött och fläsk, Fågel och lax” samt ”Diverse”.

Broschyrens text och förteckning över hyresgäster.Visa i större storlek

Skakig start

Östermalms saluhall invigdes 1888, byggd på privat initiativ. Arkitekter var Isak Gustav Clason och Kasper Salin. 1914 köptes saluhallen av Stockholms stad. Torget utanför hade länge varit en handelsplats och till en början skedde större delen av handeln fortfarande där. Detta gjorde hallen olönsam med flera outhyrda platser och det är mot den bakgrunden man får se den tryckta broschyren.

Kvitto på betald torghandelsavgift.

Torgplats för 40 öre per dag

Det andra föremålet är ett litet kvitto från den 4 september, okänt år. Det visar att någon betalt avgiften 40 öre för att stå på Östermalmstorg och sälja sina varor. Kvittot är ett spår av den andra sidan av försäljningen, den som pågick utanför saluhallen. Det framgår inte vad som såldes, men den erlagda avgiften gällde för 4 kvadratmeter försäljningsplats. Kvittot skulle ”vid anfordran uppvisas för vederbörande torgbefäl”.

Ordning och reda bland försäljarna

I Stadsmuseets arkiv finns ett antal uppteckningar från åren 1956–1957 där människor beskriver torghandeln i staden som den såg ut runt förra sekelskiftet. Gunnar Ståhlberg var torgmästare från 1920-talet fram till år 1950 och tjänstgjorde bland annat på Östermalmstorg. Han berättar att torgmästarens uppgift var att fördela platserna, ta upp avgifter och hålla ordning. Om någon misskötte sig kunde de bli torgförbjudna, på livstid eller kortare tid.

Galoscher och pampuscher torgmadammernas val

Vanligtvis var det fruarna som stod och sålde, deras män satt oftare på kaféerna runtomkring. Arbetsdagarna var långa och det gällde för försäljarna att ha rejält med kläder. Tanterna på torgen hade skor med galoscher på, utanpå galoscherna strumpor, pampuscher och halmskor. Ståhlberg berättar vidare att: ”I den gamla goda tiden före förordningen 1918 kunde man köpa allt man behövde på torget: kött, fläsk, bröd, ost, smör, fisk, sill, rotfrukter, grönsaker och bär. Handeln var då på ett helt annat sätt koncentrerad till torgen än senare”.

Höns i korg och kött på stång

Hanteringen av varor på torget beskrivs i flera av uppteckningarna. De som sålde ris, blommor, bär, ägg och höns hade sina varor i korgar eller lade upp dem på bord på bockar. Slaktarna styckade sitt kött på torget och det hängdes sedan upp och på krokar på stången mellan tältstängerna. Bröd låg i spånkorgar med papper över och fisk förvarades i lådor. Olika delar av torget var avsedda för olika typer av varor. Varorna kunde komma med hästskjuts, men det var inte tillåtet att sälja direkt från kärran.

Torghandelsförbud införs

Förbuden mot livsmedelsförsäljning på torgen kom gradvis. 1911 förbjöds mjölkförsäljning på torgen. 1914 kom torghandelsförbudet och i och med det var det inte längre tillåtet att sälja kött, vilt, fågel, charkuterier, viss fisk och skaldjur, smör, ost, bröd samt mjöl och gryn. Först genomdrevs förbudet på Hötorget och ett år senare även på Östermalmstorg. Ytterligare ett förbud som bland annat riktade in sig på utländska grönsaker och frukt kom 1918. Kvar på torgen blev blommor, svensk frukt och grönsaker samt hemslöjd. Argumenten mot torghandeln handlade framför allt om hygien men säkert spelade också den bristande lönsamheten i saluhallarna och konkurrensen med torghandeln utanför stor roll.

Pappersspår i museets arkiv

Broschyren och kvittot finns i Stadsmuseets arkiv, i samlingen som kallas ”Varia”. I denna samling finns ett varierat material, smått och gott. Det rör sig om reklamtryck, räkningar, hyreskontrakt, biljetter, kvitton – många olika sorters pappersspår av mänsklig verksamhet som vart och ett berättar sin egen historia om staden.

Frida Granat, arkivarie

Foto (arkivalier): Göran Sehlstedt

Läs mer

Tarras Blom: ”Riddaren 3, Östermalms saluhall. En byggnadshistorisk fotodokumentation”. Stockholms stadsmuseum, 1998. Pdf i Digitala Stadsmuseet

Jenny Lee: ”Torg och saluhallar: drömmar om en modern stad”; kapitel i ”Andra Stockholm: liv, plats och identitet i storstaden”, Bo Larsson och Birgitta Svensson (redaktörer). Stockholmia förlag, 2011.

Christina Nordin: ”Oordning: torghandel i Stockholm 1540–1918”. Alinea förlag, 2009.

Månadens föremål

Varje månad presenterar vi på webben föremål ur Stadsmuseets samlingar. Tidigare föremål ser du här

Uppdaterad