Januari 2017: En kuplettsångares dödsmask

I Stadsmuseets samling finns ett fåtal dödsmasker bevarade. En av dessa föreställer stjärnskottet Sigge Wulff som vid sin död 1892 bara var 22 år gammal.

Bruket av dödsmasker blev vanligt i Europa under den senare delen av medeltiden. Dessa skapades utifrån direkta avgjutningar av de avlidnas ansikten, och skiljde sig därmed från de skulpterade masker som kunde återfinnas i äldre begravningsriter. Maskerna var i regel tillverkade av vax eller gips och inte avsedda att följa den döde i graven. Istället gjordes de ofta i ett flertal kopior som kunde visas upp i olika sammanhang.

Gustav III:s dödsmask, numera i Nordiska museets samling.

Användes i studier

Det var inte bara kungligheter eller statsmän som avbildades på detta sätt. Bland de som fick sina anletsdrag förevigade fanns en brokig skara av kompositörer, konstnärer, poeter, militärer, vetenskapsmän och andra mer eller mindre kända personligheter. Från 1700-talet och framåt kom dödsmasker även att utnyttjas i olika vetenskapliga och pseudovetenskapliga syften. Till exempel använde etnografer och frenologer dem för sina studier, och innan fotografins genombrott var dödsmasker ett viktigt hjälpmedel för att avbilda oidentifierade döda.

Traditionen dog ut

Under 1900-talet blev dödsmaskerna allt mera sällsynta och för dagens människor kan de framstå som något makabra. Avbildandet av de döda har dock en lång tradition, och kanske är det vår tids obehag inför detta som är det egentligt märkliga.

Sigge Wulff – hela Stockholms gunstling

Wulff föddes i Kristianstad som Bror Sigfrid Lindgren. Artistnamnet Wulff hade han bildat från moderns flicknamn Wolf. Han inledde sin karriär i Köpenhamn och Malmö och kom till Stockholm 1889 där han gjorde sin Stockholmsdebut på Mosebacke. Det definitiva genombrottet kom på Alhambra på Djurgården och ledde till att Wulff hösten 1891 engagerades han av Berns. Där han gjorde flera bejublade framträdanden i olika sorters kostymering. Bland annat uppträdde Wulff i rollen som ”grilljanne”, en slags motsvarighet till dagens stekare. Som grilljanne sjöng han sitt stora paradnummer, ”Kalle P.” (vilket på 1930-talet togs upp och ytterligare populariserades av Gösta Ekman). Enligt samtida källor var Wulff under denna tid ”hela Stockholms förklarade gunstling, icke minst bland damerna”.

Sigge Wulff som grilljanne, troligtvis hösten 1891. Okänd fotograf.

Sörjdes av tusentals fans

Han var sorgligt nog redan då märkt av tuberkulos, sjukdomen som skulle ta hans liv bara några månader senare. Sommaren 1891 spenderade Wulff på sanatorium i Jämtland, men fortsatte trots sviktande hälsa att uppträda ända fram till sin död i januari 1892. Han var då ”den populäraste varietéartist som funnits i Sverige”, och tusentals människor kantade gatorna när hans kista fördes på släde till Norra kyrkogården.

Visades upp på vaxkabinett

Redan veckan efter begravningen visades Sigge Wulff upp som vaxdocka på Svenska Panoptikon, iförd originalkläder som skänkts av hans mor. Vaxkabinettet Panoptikon låg på Kungsträdgårdsgatan 18 från år 1889 till 1924 och hade som ambition att visa upp såväl historiska som samtida figurer i deras rätta miljöer. Och här passade Sigge Wulff väl in. Panoptikon förvärvade även en kopia av Wulffs dödsmask i gips, den mask som nu ingår i Stadsmuseets samlingar.

Välgjord mask med fridfull aura

Om kvaliteten på Panoptikons vaxfigurer kan ifrågasättas (Fritz von Dardel beskrev kabinettet med följande ord: ”Det hela är medelmåttigt. Boulanger och Carnot direkt dåliga.”), så är dödsmasken väl utförd. Den är gjuten helt i gips och ger ett närmast fridfullt intryck. Wulff ser ut som om han är försjunken i en djup sömn.

Kopia, men ändå original

Dödsmasker av denna typ tillverkades enligt en teknik där ansiktet först täcktes med tunna gipsbindor. När dessa stelnat och försiktigt togs loss fick man en negativ avgjutning som sedan fungerade som gjutform för de positiva kopiorna. Sålunda är det negativet, själva gjutformen, som är det egentliga originalet medan de färdiga dödsmaskerna i gips är kopior. I regel brukar dock de masker som gjutits i originalformen ändå benämnas som original. Den dödsmask av Sigge Wulff som Stadsmuseet äger är enligt uppgift tillverkad 1892 och med största sannolikhet gjuten i originalformen.

Dockan hamnade i skyltfönster, masken i museisamling

Panoptikon gick i konkurs 1924 och en stor auktion hölls då samtliga figurer inklusive deras kostymer såldes. Enligt ”Myggans nöjeslexikon” köptes Sigge Wulffs vaxdocka av en tonårspojke från Lidingö. Han sålde den senare vidare till en radiohandlare som använde den som skyltdocka. Dödsmasken ropades in av en viss Rolf Ljunggren från Stockholm. Drygt 50 år senare, 1976, skänkte han masken till Stadsmuseet och på så sätt blev den en del av museets samling. Och här i samlingen finns den fortfarande kvar och bidrar förhoppningsvis till att sprida lite ljus över den stackars artistens minne.

Enligt Wulffs dödsruna var han klar och redig in i det sista, men uttryckte stor sorg ”öfver att behöfva gå hädan, då han nu hade fått det så bra”. En fullt förståelig reaktion, kan man tycka.

Petter Smedberg,
antikvarie, samlingsenheten

Sigge Wulffs dödsmask har inventarienummer SSM 43104. Foto: Maria Magnusson/Stadsmuseet.

Litteratur

Uno Ericson & Klas Engström (redaktörer): ”Myggans nöjeslexikon”, Bra Böcker, 1993

Erik Lindorm: ”Oscar II och hans tid: en bokfilm”, Wahlström & Widstrand, 1934

Månadens föremål

Varje månad presenterar vi på webben föremål ur Stadsmuseets samlingar. Tidigare föremål ser du här

Uppdaterad