December 2015: Kampen mot mörkret

Lykttändarkontrakt och tidtabell för gatlyktornas tändning och släckning. Stadsmuseets arkiv.

I kampen för att besegra mörkret växte en ny yrkesgrupp fram. Lykttändarens arbetsavtal reglerades genom ett kontrakt och en tidtabell.

I år har Stockholms city juldekorerats med över 700 000 energismarta ljus på 35 gator, platseroch torg.Uppsättningen tog cirka en månad att genomföra. Normalt finns det 150 000 lampor i Stockholm som är tändacirka 4 000 timmar under året.

Det är svårt att föreställa sig hur mörkt det var på Stockholms gator ochtorg innan det elektriska ljuset infördes. I Stadsmuseets arkiv finns dokument som vittnar om kampen motmörkret.

Kunglig förordning om allmän gatulyshållning

Stockholm blev den första staden i Sverige med reglerad gatubelysning. En kunglig förordning om allmängatubelysning utfärdades den 12 januari 1749. Strax därefter växte ett nytt yrke fram: lykttändaren.

Det var fastighetsägarnas uppgift att sätta upp lyktor på sina hus. Staden svarade för belysningen på öppnaplatser, broar och i hamnar. Det reglerades även genom ”lyshållningstabeller” för perioden september–marsnär gatlyktorna skulle vara tända – om det inte var månsken enligt almanackan.

Lyktorna skulle placeras med högst 30 stegs avstånd från varandra i sicksack för att ge en jämn belysning.Fastighetsägaren förband sig enligt kontraktet med Överståthållareämbetet ”att i rättan tid” tända lyktornasamt ”dertil bestå olja, samt hwad mera som dertil kan erfordras”.

En viss ersättning betalades ut, men straffpåföljd väntade om belysningen missköttes på något sätt. I Stadsarkivet finns anteckningsböcker bevarade som anger straffet för enskilda lykttändares felaktigahantering av gatlyktorna.

Lykttändarkontrakt från 1799, detalj

Ett yrke växer fram

Husägarna kom att organisera sig församlingsvis och anlitade lykttändare samt senare även entreprenörer. Lykttändaren ansvarade för tändning, släckning samt rengöring av lyktor för ett större distrikt.

Arbetet som lykttändare var hårt och inte särskilt välbetalt. Ofta hade man ett annat yrke vid sidan av.Klagomål kom också titt som tätt.

Den vanligaste lampan, ”vargögat”, var en mycket enkel oljelykta vars ljusstyrka var mindre än ettstearinljus. År 1824 fanns det 3500 lyktor uppsatta i staden och på malmarna. Ännu vid denna tid uppmanadesstockholmarna att vara försedda med handlykta om de rörde sig på stadens gator under den mörka tiden.

Gatubelysningen förbättrades under 1830-talet med en ny typ av lykta vars ljusstyrka var mångdubbeltvargögats. 1849 kom ett förslag om att belysa Stockholms centrala församlingar med gas. Detta skullebekostas av både ”fastighets- och icke fastighetsägare”. Stockholms första gaslyktor för gatubelysningtändes på Norrbro den 18 december 1853. 1866 började man i allt större utsträckning att använda sig av gasoljelampor i gatubelysningen.

Lykttändare på 1880-talet

Bland Stadsmuseets uppteckningar finns bland annat Josef Stolpes berättelse om sin fars liv som lykttändarei 1880-talets Stockholm:

Min far var lykttändare åt Gasverket. Han var född 1849 i Västergötland, men själv är jag född i Klara1880. Han hade månadslön för sitt arbete, och jag minns att i min barndom hade han 60 kronor i månaden, menpå 1910-talet hade han 104 kronor, men det var också den högsta inkomsten han kom upp till.

Och det var ganska besvärligt att vara lykttändare. I min barndom på 1880-talet hade han en ganska storräjong att tända på. Jag tror det var ett 60-tal lyktor. Det var hela Kronobergsparken, Polhemsgatan,Kungsholmsgatan, Jaktvårdsgränd, Fabriksgränd och Nordensborg. Det var ganska drygt att trava.
Lyktorna tändes efter viss tidtabell om kvällarna. Sedan skulle varannan lykta släckas vid midnatt ochresten på morgonen efter tabell igen. Så det blev mycken vaka.
Och inte heller om dagen var man helt ledig. Lyktorna skulle putsas och omses, påfyllas med olja så länge det fanns oljelamppor, och vid gaslamporna vardet ju ofta till att ränsa rören med sprit, särskilt vid kyla. Och kallt var det förr i världen. Det varinte alls ovanligt med vintrar med 20-25 grader kallt.
En natt i veckan hade min far fri, då en annan tände lamporna. Men det var också allt. Då jag blev så stor,att jag kunde vara till någon nytta, fick jag hjälpa till. Det hände rent av att jag fick ta hela turen.
Särskilt vet jag, att det kunde bli min lott att släcka lamporna på juldagsmorgonen. Den dagen fick nämligenbrinna litet längre än vanligt, nämligen till klockan 8 om jag inte tar fel. Då fick jag förtroendet att gåut och släcka, medan pappa sov, jag tror det var den enda gången på året som han sov ut ordentligt.

År 1881 fick Strömparterren fungera som experimentplats för elektrisk belysning. 1940 släcktes den sistagaslyktan i Stockholm. Det var beredskapen under andra världskriget och behovet av snabb mörkläggning somtvingade fram att elektrifieringen av gatubelysningen påskyndades. En kår med uppemot 200 lykttändare försvann.
Text: Petra Nygård, arkivarie

Föremål:

Josef Stolpes berättelse har accessionsnumret A 185/47.

Läs mer:

Margareta Cramér: Stadens belysning. Sankt Eriks årsbok, 1982.

Jan Garnert: Tidernas ljus. En historia om ljus och mörker. Svenska Kraftföreningen, Stockholm, 1995.

Björn Hallerdt: Ljus kraft värme. Energiförsörjning i Stockholm 1853-1992. Stockholmsmonografier. Uppsala,1992.

Uppdaterad