Vackra dalkullan

Möt Karin Ersdotter, en realitystjärna i 1830-talets Stockholm! Frida Starck Lindfors, antikvarie på Stadsmuseet, berättar om kvinnan från Dalarna som blev en celebritet i stadens nöjesvärld.

Målningen visar Karin Ersdotter, som säljer mjölk på Stortorget i Stockholm i början av 1830-talet. Som så många andra män och kvinnor från Dalarna hade hon arbetsvandrat till Stockholm för att jobba här under en period. På bilden ser vi att hon har sin Leksandsdräkt. Det finns många bilder från Stockholm där vi kan se dalfolk i sina dräkter. Många arbetsgivare ville anställa dalfolk så dräkterna var som en sorts kvalitetsmärke.

Karin jobbade först på ett bygge vid Brunkebergstorg. Hon var mursmäcka och det betydde att hon blandade och bar murbruk. Det var ett tungt arbete, ungefär 60 kilo mubruk kunde smäckorna bära i ok över axlarna.

Sen fick Karin jobb som mjölkpiga på Järla gård i Nacka och hennes uppgift var att varje morgon köra mjölken med häst och vagn in till Stockholm och sälja den. Det fanns ju inga kylmöjligheter så mjölken måste säljas färsk. Både mjölk och kött såldes på torgen i Stockholm fram till slutet av 1800-talet när saluhallarna och mjölkbutiker började byggas. 1911 förbjöds handel med mjölk utomhus ur öppna kärl av hygieniska skäl.

Men det lite ovanliga som hände Karin var att hon fick rykte om sig att vara så vacker så att hon blev som en sevärdhet. Stockholmarna kom till Stortorget bara för att titta på henne och det är det vi ser på Erik Wahlbergsons målning. Det blev faktiskt så stökigt att hon var tvungen att säga upp sig från sitt jobb.

Karin blev något av en kändis i Stockholm. Tidningarna skrev om henne och det skrevs visor och skillingtryck. Innan hon tog båten till Västerås för att vandra den långa vägen hem till Djura socken igen gjorde hon så kallade ”nyfikenhetsbesök” i Stockholms förnäma salonger och fick ersättning i pengar eller små gåvor.

Läs mer om Karin Ersdotter

På Stockholmskällan

 I boken ”Förbindelser: fem Leksandskvinnor i Gamla stan: plats, arbete och resande under 200 år” av Anna Götlind

Uppdaterad