Historik: entréer och trapphus

I Stockholm finns många entréer och trapphus som har bevarad utformning och dekor. Både en enkel och välbevarad 1920-talsport liksom omsorgsfullt utformade trapphus från 1950- och 1960-talet ger besökare en speciell känsla.

I äldre trapphus är många gånger alla detaljer utformade i en enhetlig stil. Det gäller även trappräckets väggfästen, dörrhandtag, ringklockor, namnskyltar, brevinkast och armaturer. Väggarna hade i regel någon form av dekorativ ytbehandlig. Enfärgat utförande var ytterst ovanligt. Inte ens de små kökstrapphusen, avsedda för bud, barn och tjänstefolk, var helt enfärgade utan även här fanns oftast en färgad bröstning och en enkel bård.

Från mitten av 1800-talet började man att bygga trappuppgången utanför gårdsfasaden för att ge trapphuset en rymligare karaktär. Trappan byggdes i två eller tre raka loppa med vilplan eller i sväng trapplopp. Det sistnämnda blev det vanligaste då det upptog minst utrymme och användes in på 20-talet. I de förnämare husen var det vanligt med två eller tre lägenheter per våningsplan. Mindre gårdstrapphus var vanliga då de tjänade som kökstrappa åt de större lägenheterna. Huvudtrapphuset med dess entré skulle visa besökaren vilken status de boende i huset hade.

Här följer en utförlig historik om hur trapphusen varit utformade och dekorerade sedan 1880-talet.

1880-tal

Under 1880-talet, en av stadens stora utbyggnadsperioder, var nyrenässansens ideal rådande. Den hantverksmässiga skickligheten att åstadkomma illusioner av dyrbara material värderades högt.

Ett välbevarat trapphus från 1889. Östermalm.

Väggarna dekorerades med olika material och målningstekniker. Materialet anpassades efter husets status. Väggdekorationerna kunde bestå av inramade väggfält med profilerade lister och kolonner eller pilastrar med korintiska kapitäl. Väggar försågs med marmorimitation i stucco lustro eller marmoreringsmålades för att likna äkta marmorskivor, vanliga färger var gult, grönt och rött. Det var också mycket vanligt att man imiterade stuckarbeten med imitationsmåleri, så kallad grisaillemålning.

Taken dekorerades ofta med rikliga stuckdekorationer med bårder och takrosetter. Det var vanligt med schablonmålning i starka färger såsom pompejanskt rött, grönt, ultramarint, brunt och guld. Den klassiska meanderbården, blomrankor och löpande hund var vanliga. Mönstren hittades i mönsterböcker.

Fönstren i trapphusen var målade eller blästrade glas och gav ett vackert ljus i trappuppgången samtidigt som det hindrade de boende att se ner på bakgården.

Golven var av marmor eller kalksten i olika mönster som kantades av en fris som följde rummets väggar. Färgrika små keramiska plattor, så kallade tiles, blev också mycket vanliga. Trappstegen var oftast av kalksten, trappan kunde vara av gjutjärn med genombrutna sättsteg, vanliga mönster var fyrpass samt cirkelmönster. Trappräcken av gjutjärn med blomrankor blev vanliga under perioden.

Vid den här tiden fanns endast gasbelysning. Armaturerna, oftast i form av lyktor som hängde i taket från en takrosett eller satt på balusterdockorna på vilplanen. De kunde också sitta lyktor på väggarna.

1890-tal 

Arkitekturen och dekorationsmåleriet vid den här tiden influerades av medeltidens riddarromantik och medeltida kyrkomåleri. Gotiska spetsbågar, kryssvalv och fyrpass blev vanliga former. Dessa historiska influenser medförde mycket spännande trapphus, de mest exklusiva trapphusen kom att likna medeltida riddarborgar.

Ett enklare trapphus med karaktär från byggnadstiden 1898. Södermalm.

I det stora är 1890-talets trapphus ganska lika 1880-talets. Väggarna kläddes med äkta sten eller stucco lustro i kraftiga färger. Väggarna var indelade i olika fält omgärdade av bårder i avvikande kulör. Pilastrar med förgyllda kapitäl och profilerade baser var vanligt. Väggarna avslutades ibland uppåt av en målad bildfris. Enklare trapphus hade en enkel marmorering i oljefärg på väggarna. Trappornas början och slut markerades med ett mörkare marmorfält. Fönstren i trapphusen var ofta blyinfattade och målade.

Golven lades med rika mönster av flera stensorter och färger. Kvadratiska kalkstensplattor i förband eller på diagonalen, grå och röd eller svart och vit kalksten i schackrutemönster var vanligt. Terrazzo började bli ett vanligt golvmaterial, terrazzon kunde antingen läggas som plattor eller platsgjutas. I de mer påkostade trapphusen började även trapporna göras av marmor.

I de finare trapphusen började hissar installeras vilket medförde att det blev attraktivt att bo högst upp i husen. Tidigare var piano-nobile, våningen en trappa upp, den mest fashionabla.

1900–1910

Under de sista åren på 1890-talet skedde övergången till den nya tidens stil, jugendstilen, som helt övergav de klassiska formerna för att istället skapa en rikt böljande inhemsk, eller åtminstone europeisk, flora och fauna. Det nationella intresset för svensk natur var starkt, eklöv, kastanjer och kottar i både stuck och måleri var vanligt. En strävan efter att använda sig av äkta material kunde också märkas.

En typisk port och portomfattning i jugendstil, byggd 1907. Kungsholmen.

Väggarna var ofta ljust marmorerade i gult eller grönt. Det kunde även vara vitputsade väggar med stuckdekorationer eller ljusa bröstpaneler. De vanligaste färgerna inom jugend var grönt, engelskt rött, blått, ljusgult och ljusgrönt. Fortfarande använde man sig av fältindelningar på väggarna med hjälp av lisener eller valv. Dekorativa detaljer som kapitäl eller andra stuckdetaljer var ofta förgyllda. I enklare hus blev det efter sekelskiftet vanligt med slätmålade väggar, mörka till bröstningshöjd och däröver ljusa.

Taken var vitmålade och enkelt utformade med stucklister i jugendstilens formspråk, ibland förekom heltäckande stuckdekorationer i entrérummen.

Golven i entré och trapphus kunde ha skiftande beläggning, svartvitrutigt marmorgolv eller vitt marmorgolv med bård i avvikande kulör var det vanligaste. Även cementmosaik i olika mönster förekom. Det var vanligt att marmor lades i entrén och cementmosaik i trapphuset. I de mer påkostade trapphusen användes vit marmor i både golv och trappor. Trappräckena hade ofta skulpterade stolpar av trä med geometriska och bronserade smidesdekorer.

Hissfronterna utfördes i stramt geometriska former eller böljande växtformer, gulddekorationer eller bronsering på smide var vanliga material.

Elektriciteten hade slagit igenom vid den här tiden och belysningen fick ett annat uttryck med en fasslipad glaskupa med mässningssockel. Jugendstilens formspråk visades sig också i utformningen av brevlådor, namnskyltar och ringklockor, dessa var oftast av mässing.

1910-tal 

Jugendstilen var förhärskande fram till omkring 1910 då den nationalromantiska andan skapade en rik och fantasifull dekor av helt annat slag. Yttäckande dekorslingor med växtrankor, riddare och troll skapade en sagostämning i entrérummen.

Entré i jugendstil. Kungsholmen.

Dekorationsmåleri vid den här tiden bröt i många avseenden med tidigare måleritraditioner. Nationalromantiken visade ett alldeles eget formspråk, slingrande yttäckande rankor, stiliserande blommor och fantasiornament ofta i blålila och blågröna nyanser. Varje kvadratcentimeter täcktes av mönsterglädje.

Förutom ornamenten, som vanligen målades i kalkfärg, limfärg eller tempera, förekom en rikt varierad behandling av de släta ytorna. Stucco lustro används fortfarande, både på traditionellt sätt men även med nya friska färger. Det var också vanligt med bröstningar av stenskivor, ofta kolmårdsmarmor.

Den vanligaste ytbehandling av snickerier, som oftast var av ek, var betsning i mörkt bruna toner och oljning. Även träimitationsmålning eller enfärgad täckmålning förekom. Den kammade lasyren blir vanlig på paneler, bröstningar och övriga snickerier. Den utfördes genom att dra en kam i det översta lasyrlagret och på så sätt skapa en randig effekt.

Trapphusfönstren vara oftast blyspröjsade med råglas eller pastellfärgade glas med mönster som påminner om jugendtidens stramaste former. Genomsiktliga glas började bli vanliga då bakgårdarna inte längre användes som avträden.

Golv och trappsteg var oftast av den inhemska stenen kolmårdsmarmor. Räcken och handledare kan vara av mässing i entrén men högre upp i trapphuset föredrog man trä eller smidesjärn. Hiss med boasering, fönster och speglar och dörr av smidesgaller finns alltid i trapphus från den här tiden.

Elektrisk belysning installerades från början, vanligast var en hängande lykta med i smide eller mässning med en glaskupa hängande i pendel eller fastmonterad i taket. Trycken, brevinkast och namnskyltar tillverkades av mässing brons eller hamrat järn.

1920-tal

Nationalromantiken upphörde vid 1910-talets slut då det klassiska formspråket återupplivades genom 20-talsklassicismen. Denna epok inom svensk formgivning kallas Swedish Grace och den kan tydligt ses i arkitekturen såväl i exteriörerna som i interiörerna. Entréhallarna målades i klassicistisk dekor med inspiration från antiken och renässansen. Klassiska referenser utförda på ett lekfullt och sinnligt vis är kännetecken för 20-talsklassicismen. I tiden låg även ett visst kinaintresse och allmän exotism.

Det här huset byggdes 1930 med en entré målad i en eftersläpande 20-talsstil, signerat av Jöns Thulin. Kungsholmen.

I trapphusen målades fältindelade väggar med illusionsmålade pilastrar och ofta en medaljong med en klassisk profil eller fruktkorg. Väggfält dekorerade med girlanger och medaljonger i relief, målade pilastrar och takrosetter var mycket vanligt i entréer från den här tiden. Taket hade ofta täckande dekorativ målning medan trapplanens endast har en målad takrosett. Väggarna i trapphusen kunde vara marmoreringsmålade men i ett fritt måleri utan ambition att efterlikna viss stensort likt sekelskiftets måleri. Trapphusfönstren var vanligtvis av klarglas men kunde också vara blyspröjsade med färgat glas.

Golv och trappor var oftast av kolmårdsmarmor eller grön och vit marmor. Vindfånget mellan entréer och trapphus var alltid glasade, ofta med diagonalställd spröjsning. Hissen hade geometriskt utformad smidesdekor i klassisk stil med hisskorg klädd med träpanel och speglar. En vanlig takarmatur var en klockform i mjölkglas eller en lykta av klarglas och smidesjärn.

En nyhet för 1920-talets trapphus var sopnedkasten. Dessa kom att slå igenom mer på 1930-talet, framför allt i HSB:s stora hyreshus.

1930-tal 

Under 1930-talet slog funktionalismen igenom. Luft och ljus, stora fönster, släta väggar och rena linjer eftersträvades i 30-talets byggnader. Många av trapphusen målades med olje- eller kalkfärg i beiga eller gröna kulörer direkt på en slät putsyta.

Hiss och sopnedkast är här självklara inslag. Huset är byggt 1930–1932 av HSB. Södermalm.

Ett klassiskt material som stucco lustro användes på modernt sätt i enfärgat grönt, turkos eller grått i hus på Gärdet och Norr Mälarstrand. Det var vanligt att hela väggar och ibland även tak behandlades med stucco lustro i olika kulörer och mönster.

I innerstaden finns exempel på teatraliskt prunkande dekor med inslag av svart och lackrött i olika former av stilleben samt figurmåleri liknande affichkonstens heroiserande stil. Reliefbilder av stuck eller puts, både fabrikstillverkade och sådan som skulpterades direkt i murbruket föreställande till exempel lekande barn, blev vanliga i både innerstaden och förorterna.

Det vanligaste under 1930-talet var ändå att måla väggarna enfärgat i en mycket blekt gulbeige ton och med högblank yta så att ljuset spreds in i trapphuset. 1920-talets klassiska dekorationer som medaljonger på väggarnas mittpartier eller dekorslingor över lägenhetsdörrarna, följde med ett tag in på 30-talet.

Golv och trappor var av kolmårdsmarmor. Hiss fanns alltid i 30-talets trapphus, hissdörrarna kunde utformas i blankpolerad metall, lackerat stål eller svart smide och ofta med stora glaspartier.

Trapphusens armaturer hade en modern prägel. Taklamporna bestod av enkla pendelglober, ibland med saturnusringar. Avancerad formgivna väggarmaturer, lampetter, blev också vanliga. En tidstypisk detalj från 30-talets trapphus är sammetsskyltarna med plastbokstäver med namn på alla lägenhetsinnehavare.

1940- och 50-tal

Även om 30-talets olika stilar förekommer en bit in på 1940-talet så får de målade ytorna en mer undanskymd ställning. Istället började man använda sig av naturmaterial som trä, tegel eller marmor. I påkostade hus kunde väggarna kläs med stenskivor av marmor eller travertin. Stucco lustro användes fortfarande, då vanligtvis som enfärgade ytor från golv till tak, ofta i gröna eller beiga toner. Entrérummen var ofta dekorerade med konstnärligt utförda porslinsplattor i relief eller putsade motiv direkt på väggen. Vanliga motiv var lekande barn eller olika hantverkare. I mer påkostade hus förekom även bröstningar och hissinredningar av karosseripanel.

Ett hus byggt 1944–46. Östermalm.

De tre våningar höga smalhusen i förorterna från och 1940- och 50-talen fick oftast en enkel och robust behandling av entréer och trapphus. Enfärgade ljusa väggar, ibland med en olikfärgad bröstning upp till räckeshöjd, var vanligt men enstaka rikt dekorerade entréer förekommer. Trapphusen var ofta dagsljusbelysta och trapporna består av två raka trapplopp med vilplan vid fasaden.

De byggnader som uppfördes under 1950-talet fick ibland en något färgstarkare målningsbehandling, ibland med fondväggar i avvikande kulör, målade bårder eller puts med reliefverkan som till exempel travertinimitation, en illusionsmålad marmor. Mosaik blev också ett uppskattat dekorationsmaterial, även travertin började användas som väggmaterial i de mer påkostade trapphusen.

Det vanligaste materialet till golv och trappor under 1940- och 1950-talen var kolmårdsmarmor och cementmosaik. Cementmosaiken utformades ofta med olika färger och former. Geometriska mönster blev vanligare under 1950-talet. Trapploppen hade räcken av smide eller stål med trähandledare. I mer påkostade hus under 1950-tale kunde trappräcken få geometriska eller böljande former. Armaturerna i dessa byggnader var också ofta stora frostade ovala glaskupor.

Hissar installerades i de högre punkthusen, någon gång även i lamellhusen eller punkthus med fyra bostadsplan. Hissarna är vanligen dimensionerade för tre eller fyra personer och nås oftast från entrén via en måttligt hög trappa.

1960- och 70-tal 

Den praktiska funktionen var den väsentliga faktorn i utformningen av trapphus under 1960- och 1970-tal. Allt mindre omsorg ägnades trapphusen, istället prioriterades hissen som blev allt större. Trappan blev en enkel betongkonstruktion att använda i nödfall. Den var ofta av betong eller cementmosaik i två trapplopp med ett vilplan. På grund av utökad brandsäkerhet var trappan ofta separerad från varje våningsplan med glasade dörrar med brandsäkert trådglas. Våningsplanen var smala och långsträckta med flera lägenheter per plan. Även loftgångar blev vanliga.

Trapphus med dekor i mönstersatt tegel. Huset är byggt på 1960-talet. Bredäng.

Den karaktäristiska väggdekoren från 1960- och 1970-tal präglas av målerimetoder som till exempel ”multi-colore” och den typiska ”flingfärgen” i starka kulörer. Med funktionen för ögonen användes också i stor utsträckning material som skulle vara tålig mot smuts. Dekorationstegel, kakel och klinker i konstnärliga utformningar blev vanliga väggmaterial. Glasfiberväven slog igenom som lämpligt material i trapphus. Väven förhindrar sprickor och skapar en grövre, tåligare yta. Ofta gjordes samma målningsbehandling över såväl väggar, lister, skåp och andra detaljer. Det blev också mycket vanligt med så kallad multisten. Golven var vanligtvis av platsgjuten cementmosaik i gråa kulörer eller av kalkstensplattor.

Mot slutet av 60-talet blev det vanligt med starka färger. Nu fanns också de tekniska möjligheterna att tillverka målarfärg och byggnadsmaterial i dittills otänkbara kulörta nyanser. Färgen kunde ibland användas som orienteringshjälp, varje trappuppgång eller plan fick sin egen färg, ofta i någon av grundfärgerna gult, rött, grönt eller blått. Installationer som till exempel ventilationssystem kunde målas i avvikande kulör för att markera deras betydelse i huset.

Schablonmålningskonsten upplevde en stark renässans under 1970- och 1980-talen. I trapphus var det vanligt med schablonmålade bårder eller siffror eller bokstäver. Man använde plastschabloner som utvecklats med tanke på de nya latexfärgerna, nya mönster blandades med traditionella.

1980-tal

Under 1980-talet fick vi en reaktion mot modernismens storskaliga och enkla former. Den färgstarka perioden var i stort sett över, man återgick till att måla i ljusa färger; vitt eller klara pasteller. Samtidigt började man återigen experimentera med olika sorters dekorationsmåleri och motivmålning.

Svampningen slog igen i stor skala och användes mycket i trapphus. Den nya latexfärgen torkade snabbt och täckte bra. Svampningen gav en typisk och ganska distinkt ytmönstring. Med svampen kunde man åstadkomma dekorativa effekter som till exempel moln eller landskap.

Väggdekorationerna kunde bestå av inramade väggfält med profilerade lister och kolonner i postmodernistisk utformning. Golven var ofta av vit marmor med en fris som följer rummets form. Även kalksten eller cementmosaik var mycket vanligt.

I äldre trapphus är många gånger alla detaljer utformade i en enhetlig stil. Det gäller allt från trappräckets väggfästen till brevinkast och armaturer. Väggarna hade i regel någon form av dekorativ ytbehandlig. Inte ens det trånga kökstrapphuset, avsett för bud, barn och tjänstefolk, var helt enfärgat utan även här fanns oftast en färgad bröstning och en enkel bård.

  • Öppetider

    Stadsmuseets byggnad är stängd för ombyggnad. Vi öppnar igen 1 november 2018.

    Läs om ombyggnaden av Stadsmuseet hos fastighetskontoret

  • Stadsmuseet på vift 2015–2017

    Under stängningen flyttar vi ut vår verksamhet på stan!

    Stadsmuseet dyker upp på andra museer, Faktarummet flyttar in hos Stadsarkivet och vi har vårt största stadsvandringsprogram någonsin!

    Se vad som händer i kalendariet

  • Kontakt

    Telefon: 08-508 316 20

    stadsmuseet@stockholm.se

    Telefon till stadens växel
    08-508 316 00 (kontorstid)

    Postadress
    Stadsmuseet
    Box 15025
    104 65 Stockholm

    Fler kontaktuppgifter
    Leveransadresser, Faktarummet, chefer, byggnadsärenden, frågor om bokningar och konferenser.

    Nyhetsbrev
    Håll dig uppdaterad om vad som händer på museet. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

    Följ Stadsmuseet
    Facebook
    Twitter
    Instagram
    Youtube

Uppdaterad